Läppstiftsfeminist? Javisst!
"Vem är det som säger att vi måste raka, banta, smörja, skrubba, parfymera och noppa? Vem är det vi försöker lura? Varför ska vi försöka efterlikna Barbiedockor för att duga?" undrar Annika, som menar att tio år efter Fittstim "står vi nu här, mer välrakade, insmorda och parfymerade än någonsin. Och vi vet fortfarande inte varför."
Krönikan fick mig att minnas min kortvariga tid på en högskola i Stockholm där jag fann mig omringad av feminister i bästa Fittstim-stil (vill inte generalisera, men just i det sammanhanget så rörde det sig om orakade, osminkade tjejer med maskulina kläder på sig. Inte för att det är något fel med det) som helt enkelt vägrade att godta mig som feminist. Helt enkelt därför att jag, utrustad med slätrakade ben, läppglans och minikjol, förkunnade en Sex and the City-inspirerad feminism som nu de flesta tjejer kan skriva under på - nämligen friheten att säga: "jag rakar, noppar och parfymerar för att JAG tycker att det är snyggt. Inte på grund av män. Inte på grund av ideal. Men för min egen smaks skull."
Jag blir arg när jag som tjej ställs inför valet att antingen kalla mig feminist eller använda mascara. Varför i all världen skulle en feminist vara någon som säger nej till att känna sig snygg? Det är väl det feminism handlar om, rätten att känna sig säker, snygg och stark? Rätten att välja? Vill man inte raka benen finns det väl ingen som tvingar en, men vill man göra det ska man inte heller behöva försvara sig. 2009 handlar feminism om rätten att vara sig själv som kvinna, vare sig det gäller en osminkad brud i Birkenstocks eller mig med mina stilettklackar.
Jag tycker, precis som Annika, att den här debatten känns gammal och uttjatad. Men till skillnad från många andra så kallade feminister tycker jag inte att man är "offer för idealet" om man medvetet väljer att sminka sig och klä sig på ett visst sätt. Det behöver inte vara "samhället" som kräver det av en. Det kan helt enkelt vara jag som tycker att rosa läpplans och en kort klänning är fint.
Annika skriver i sin krönika om "Våtmarker" av Charlotte Roche, en bok som handlar om "en kåt artonåring som älskar analsex men föraktar intimhygien". Är detta vad det har kommit fram till? Ska vi sluta tvätta oss för att vara feminister? Isåfall är jag inte med.
Det är en möjlighet att många unga kvinnor drar sig för att kalla sig feminister just för att standardbilden för ordet "feminist" är den här orakade, okammade varelsen i otympliga skor i full fart med att "bevisa" för världen att det sista hon bryr sig om är sitt utseende. Vad är det som är så otroligt ädelt i att strunta i hur man ser ut? Enligt mig är det ett tecken på brist på respekt för sig själv.
Utseendehysteri är naturligtvis inte hälsosamt. Det är jag den första som säger. Det är bara det att allt är inte så svart och vitt. Förutom Barbiedocka och vildvuxen skog under armhålorna finns det ett mellanting där de flesta moderna feminister samsas. Tillsammans med dem skulle jag uppskatta rätten att 2009 kunna kalla mig för feminist. Komplett med noppade ögonbryn, eyeliner och hårfri bikinilinje.
Jag både håller med och inte håller med dig. Jag tror inte att Charlotte Roches bok bara handlar om en kåt artonåring utan hämningar och utan hygienvett. Nej, jag tror att det är en medveten provokation som faktiskt kan ha en positiv effekt. Jag läste en intervju med Roche och hon är tydligen en ganska välansad och hämmad småbarnsmamma som fått nog av alla krav. Hon var livrädd för att denna boken skulle förstöra både karriär och hennes dotters liv men den enorma genomslagskraft och publicitet denna roman har fått verkar tyda på att den behövdes. Just nu blir vi provocerade av en orakad bikinilinje men efter den boken kanske man flyttar sin gräns och jag tycker att det behövs.
Jag rakar mig, noppar, plockar, smörjer och håller på. Gör jag det för min egen skull? Javisst, men varför? Förmodligen hade inte jag gjort det om ingen annan hade. Jag avskyr när jag har stubbiga ben eller har glömt raka armhålor eller bikinilinje, jag känner mig äcklig och ful, men ska jag behöva känna så? Jag önskar att jag slapp hålla på, att det var accepterat att ha hår på samma ställen som för killar och jag skulle faktiskt vilja lägga de där timmarna som det till slut blir på något annat, som att läsa en bra bok till exempel :)
Kram Emelie
"jag rakar, noppar och parfymerar för att JAG tycker att det är snyggt. Inte på grund av män. Inte på grund av ideal. Men för min egen smaks skull."
Aldrig funderat över varför du tycker det är snygg? ;)
Sedan Emelie, det finns väl ingen som varken direkt eller implicit tvingat dig till att vaxa bikinilinjen? Det är ditt egna medvetna valt att du vill se bra ut, var stolt över det istället för att se det som ett påtvingat måste.
Vi är väl programerade att göra oss vackra för varandra, för att lyckas fortplanta oss så bra som möjligt. Och det är ju inte bara kvinnor som gör det - männen gör det också, även om det är andra saker det handlar om. Men jag skulle gärna slippa raka mig varenda jävla dag - problemet är bara att jag i så fall ALDRIG skulle få ligga. Så jag accepterar att jag, precis som en hane i djurriket måste göra mig så attraktiv som möjligt för tjejerna. Så enkelt är det.
Kalle: Alltså om vi bara skulle ha fortplantning för ambition så skulle ju det sexigaste vara en tjej med ganska mycket fett (kan överleva vintern), ganska mycket hår (kan överleva vintern) och skitbreda höfter. Rent överlevnad-för-arten-mässigt så skulle en sådan "hårig fittstimfeminist" (vad nu det är) antagligen vara mer lämplig för fortplantning än en tjej som följer alla normer och tycker att man är fet om man väger mer än sextio kilo. Det är ju knappast så att grottkvinnorna valde sina män baserat på att männen hade snygga magrutor eller en sexig skäpparsträng, eller som att grottmännen valde sina kvinnor baserat på vem som hade kommit på att man kunde knyta upp sina bröst i en konstig konstruktion så att de såg lite mer spexiga ut. Det valet är ju baserat på funktionalitet snarare än något annat.
