I väntan på morgondagen...
Tiden flyger förbi utan att jag får riktigt grepp om den, utan att jag tar kontrollen över mitt liv. Det känns om om det var igår som jag la mig i min säng hemma i Florens, pirrig och glad över att jag skulle börja studera på modeskola följande dag, och imorse vaknade jag här i Stockholm, med utbildningen redan bakom mig. En del av mig är lättad att skolan är över och entusiastisk inför framtiden. En annan del är lite orolig.
Att ha flyttat tillbaka till Stockholm har inte tillfört mitt liv samma friska fläkt som jag hoppats på. Min pojkvän har jättesvårt för att få jobb och lära sig svenska, vädret är som det är och vad gäller mitt skrivande verkar jag mest ha kört fast i gamla, lata, småirriterade hjulspår.
Varje morgon vaknar jag med en känsla av att något saknas, en känsla av tomhet runt mig som bara uppvägs av att min pojkvän ligger bredvid mig. Det känns som att mitt liv går på rutin, att jag strävar efter något som inte ens jag har koll på vad det är och försöker desperat att skapa ett liv som passar mig efter att ha gett upp ett som verkligen gjorde det.
Saknaden efter Italien gör sig påmind då regnet smattrar ilsket mot paraplyet medan mina gamla klasskompisars status på Facebook är "ligger på stranden" och när jag ringer runt till mina gamla kompisar för att organisera en utekväll och alla tackar nej för att de har ju man, lägenhet, jobb och barn nu. De är vuxna. Är jag?
26 är inte gammalt. Men det är ungefär 10 år äldre än min mentala ålder. Jag längtar efter frihet, solstrålar, regnbågar och nya möjligheter. Jag lever på min nyfikenhet, min entusiasm och den där speciella sommarenergin som verkar ha slocknat här i Stockholm. Jag vill ha sol och italiensk sommar, men tomheten jag känner bottnar i en längtan efter kaos, tanklöshet och ett totalt, befriande brist på ansvar.
Det som gör mig lycklig är att min kärlek är här vid min sida. Att vi är två. Och att det alltid kommer att vara vi två. Men till alla er som plågar oss med frågor: vi tänker INTE köpa villa och skaffa barn any time soon. Vi är alldeles för unga. Jag är trots allt bara 26!
Presenten som ligger på bordet kommer från mina underbara systrar. Jag får inte öppna den förrän imorgon. Den ligger där och lockar och det är svårt att inte slita av pappret på en gång...men ska försöka hålla mig!
Grattis i förskott =)
Jag känner igen mig av mycket du skriver.. Jag är 25 och omgivningen får mig ibland att känna mig mycket äldre än vad jag är, det är ju ingen ålder egentligen! Vi är fortfarande unga!
GRATTIS i förskott, om du hinner läsa detta innan den stora dagen :) En uttjatad fras men klyschor finns av en anledning, ålder är bara en siffra och ingenting som spelar någon roll förutom för en del biologiska företeelser. Däremot så har en del saker en tendens att inträffa vid en viss ålder och 25-26 brukar vara en för många omvälvande ålder. Det är vid den åldern som de flesta har pluggat klart och ska ge sig ut i arbetslivet till exempel. Många bryter ett långt förhållande som varat sen man var kanske för ung, andra stadgar sig. En del vänner förblir minnen från ungdomstiden, andra följer med och blir livslånga. Att tvivla är nog något man gör hela livet men mer eller mindre vid vissa skeden. Du verkar fokusera på det som är positivt, som att du och din kärlek är tillsammans och på det du gör och brinner för och vill åstadkomma. ge inte upp, jag tror att gnistan återvänder snart!
Kram Emelie
först; stort grattis!!
jobbigt att du känner sådan längtan till italien. hur känner pojkvännen din över att bo i sverige? likadant som dig?
men 26 är ju ingen ålder! kan ni inte flytta tillbaka till Italien? jag bor i Bangkok och fylls ibland av sån enormt hemlängtan så det gör ont.. man kanske aldrig blir nöjd?!
Sv: Ja verkligen ett kap!
Grattis :)
