Rätt man vann!

Är fortfarande jublande glad efter gårdagens härliga Idol-final...helt rätt person vann!!  Både jag och min kille är helt hänförda av hans talang. Här är några av Eriks bästa:



Dagens bild





Ryska modellen Sasha Pivovarova i en underbart vacker bild...vet inte vem som tagit den, vet inte vem är att tacka för den fantastiska klänningen, men jag är blixtkär i denna bild från franska Vogue...takes my breath away!!!


FEL, FEL, FEL!

...fel person åkte ut ur Idol i fredags! Fantastisk röst och en härlig utstrålning är det vi kommer att minnas av en kille som jag är säker att vi kommer att få se mer av i framtiden!

Under tiden kan ni lyssna på några av Rabihs bästa här:







Elsas mode

Sofi Fahrman måste man ju bara älska. Hon är ju själva urbilden av den framgång vi (och med vi menar jag vi modebloggare) drömmer om: vansinnigt snygg, ALLTID fint och originellt klädd, grym på det hon gör (när jag har en tidning som heter Saschas mode där jag kan sätta min egen feja på omslaget varannan vecka, då har jag verkligen lyckats), bor mitt på Manhattan och nu kommer hennes debutroman "Elsas Mode" som jag längtar ihjäl mig efter att läsa! Okej, det kanske inte blir Nobelpriset i litteratur, men redan från bokens omslag framgår det tydligt att här vankas det beroendeframkallande glamour-chiclit som inte handlar om New York eller London utan vårt eget Stockholm! Ska bli jättekul att ta ett kliv in in Elsas glitterglammiga version av huvudstan.

Sedan tycker jag att det är lite extra kul att det skrivs en bok om att modeblogga eftersom modebloggar har blivit ett sånt fenomen. Lite kul för jag var en av Italiens första modebloggare när style.it startades och "förutspådde" att hela blogggrejen skulle bli enorm. Jag (och många andra) struntade att lyssna på tidningar som hävdade att "nu räcker det" med modebloggar förra året och håller inte med dagens Stockholm City om att "modebloggen har blivit töntig", för titta vilka makthavare vi har blivit i modesamhället! Bloggandet är en del av en modekultur som utmärker nutiden på ett ganska fantastiskt sätt - det är ju hur coolt som helst att vi kan uttrycka oss på det här sättet och tänk på hur mycket roliga människor man lär känna genom att blogga. Och vilken inspiration man får! Fast jag jobbar med att skriva kommer jag aldrig att kunna sluta blogga - Sascha and the City är en del av mig! En ganska viktig sådan, dessutom. För mig och alla andra som älskar att blogga och läsa andra bloggar finns nu alltså en liten rosa godbit ute i bokhandeln!





Italienskt mode i Stockholm

Nu är det inte långt kvar på utställningen Notti Italiane på Hallwylska museet i Stockholm som tar slut den 30 augusti, så skynda till museet om ni vill se 40 år av fantastiskt, superglamouröst italienskt mode av Gianni Versace, Giorgio Armani, Gianfranco Ferré, Valentino och många andra!

Utställningen visar eleganta och utsökta klänningar som burits av stilikoner som Lady Diana, Audrey Hepburn och Jackie Kennedy, men även toppmodeller som Naomi Campbell och Linda Evangelista. Vi får ta del av en bit italiensk modehistoria och kliva in i en glittig, glammig, vacker modevärld. Inte illa som verklighetsflykt, men även väldigt lärorikt!






Lady Dianas aftonklänning, designad av Gianni Versace






Irene Galitzines klänning som burits av Audrey Hepburn



'

Mila Schön





Gianfranco Ferré

Den vill jag inte missa

Läste i brittiska Glamour att en dokumentärfilm om amerikanska Vogues berömda chefredaktör Anna Wintour är på väg mot våra biografer. The September Issue följer skapandet av septembernumret av Vogue, det mest inflytelserika numret av världens mest glamourösa modetidning.

Då modetidningsredaktioner verkar vara en alltmer populär drömarbetsplats (och jag som ville bli moderedaktör typ fem år innan random bloggare, 13-åringar och wannabes ville bli det) tror jag att porträttet av Wintour i filmen kommer att både förstärka och krossa bilden av Vogue-redaktionen som ett modeparadis för berömmelsehungriga fashionistas. Wintour är känd för sin grymhet mot sina medarbetare, men även för sitt expertöga vad gäller trender. Hon har aldrig varit en av mina personliga favoriter, varken som moderedaktör (dagens smala skönhetsideal kommer delvis från Wintours skarpa diktatorshjärna) eller stilmässigt  (med sina vulgära jättepälsar såg Wintour ut som en 50-åring långt innan hon faktiskt nådde den aktningsvärda åldern 50...inte glamouröst, tacky!), men jag måste medge att hon är en ikon i modevärlden och att det ligger en enorm expertis bakom hennes självklara pondus. Ska bli intressant att se filmen!


The Model as Muse

Den som är lyckligt lottad nog att ha vägarna förbi New York just nu bör ta en sväng in på the Costume Institute of the Metropolitan Museum of Art innan den 9 augusti. Där hålls utställningen "The Model as Muse: Embodying Fashion" som belyser supermodellernas betydelse för mode och dess historia.

Utställningens mål är att undersöka hur trender förändras och hur modeller förkroppsligar mode och skönhetsideal, genom modeller som Christy Turlington, Naomi Campbell och Cindy Crawford men även design från Chanel, Lanvin och Dior.

Jag jobbar just nu på en uppsats om skönhetsideal så det skulle vara en dröm att få besöka utställningen! Kan man kanske ansöka om extra CSN-bidrag för en resa til New York?




Skrattfest

Först och främst vill jag be alla om ursäkt för min bloggfrånvaro. Ibland är små pauser nödvändiga ta det lugnt, jag kommer aldrig att överge bloggen!

Vilken helg. Igår hade jag och min kille vår tvåårsdag, vilket vi firade med en mysig romantisk middag. Idag lunchade jag hemma hos mamma och avslutade min mysiga superlördag med dinner and a movie med min älskling D. och min syster. Vi åt sushi och tittade på "Brüno" - och jag skrattar fortfarande.

Filmens stjärna Sacha Baron Cohen (det är en ära att dela mitt namn med en så begåvad man, heheheh) spelar en supergay modereporter som efter att ha förstört en modevisning i Milano ger sig iväg till Los Angeles för att försöka sig på att bli kändis. Filmen driver med kändisfixeringens USA där hemmagjorda porrvideos och smaklösa dokusåpor är vägar till odödlighet, men även med fördomar mot homosexuella och inte minst med modevärlden.

Det var roligt att se scenen där Brüno stormar in på scen under Agatha Ruiz de la Pradas visning i Milano eftersom jag faktiskt satt på andra raden under visningen när den hölls i september 2008!





Minns att det blev totalkaos! Visningen avbröts och säkerhetsvakterna fick ingripa.


Filmen är underbart smaklös, härligt provocerande, fantastiskt kontroversiell och alldeles, alldeles underbar. Gapskratten avlöser varandra och man kan inte låta bli att hänföras över Baron Cohens kameleontförmåga - detta är mannen som efter Ali G och Borat porträtterar ytterligare en superfjantig, extrem karaktär, med en galet träffsäker komik och en karisma som är få förunnad. Årets skrattfest!







...och trailern (där ni kan se Agatha-visningen där jag satt i publiken!)


Skönhetstävlingar: för eller emot?

Läste ett intressant inlägg på bloggen Massa snack skrivet av en polack (http://dianap.blogg.se) om Fröken Sverige, Miss Universum och skönhetstävlingar i största allmänhet och blev inspirerad till att säga vad jag tycker!

"Så trött på feminister som förstör för vackra kvinnor", skriver bloggaren Diana. "Va fan, låt kvinnorna visa upp sig i bikini om de så vill. Framför en massa publik och domare. Vem är vi att döma?"

Jag håller både med Diana och inte (mest inte, som ni snart kommer att se...) i och med att jag jättegärna skulle tittat på Miss Universumtävlingen själv och tyckt att det var jättekul att kolla. Jag skulle kommit med kommentarer om vem jag tyckte var snygg eller inte och kollat in aftonklänningarna.

Som liten älskade jag skönhetstävlingar. Jag satt uppe sent för att se Miss Universum och spelade in alla tävlingar på videoband. 9-åriga Saschas största dröm var att bli Miss Universum (inte speciellt uppnåeligt då jag som liten mest liknade Ugly Betty till utseendet) och jag övade framför spegeln på både vinnarleende och modellhållning, illa matchat med mina runda glasögon och frissiga hår i flätor...

När jag var 13 blev en afrikansk tjej Miss Universum. Nu kan jag tycka att hon såg speciell ut, men som 13-åring blev jag inte övertygad. Då tänkte jag, vad är det som gör henne till världens vackraste? Att 12 "jurymedlemmar" valde henne? Men jag håller inte med. Och håller inte jag med så finns det ju andra som inte håller med. Så då är hon ju inte världens vackraste. Vilka är egentligen kriterierna för vem som är vacker och vem som inte är det? Vem bestämmer hur världens vackraste kvinna ser ut? Och varför är det alltid, alltid kvinnor som bedöms? Mr Universum finns ju, men är mest en bodybuildertävling, med mycket mindre snack, PR och hype omkring sig.

En tävling som Miss Universum sätter grunderna för vad som är vackert genom att förespråka ett ideal. Jag undrar då vad som ger dessa "domare" kraften att påstå att ett sorts utseende är vackrare än ett annat? Hur ska småflickor som är lite mulliga och/eller glasögonprydda känna sig när de ser silikonbystade och supermagra kvinnor målas ut som vackra på TV? En 15-åring kanske inte har livserfarenheten att se detta för vad det är - ett PR-event som egentligen har väldigt lite med skönhet att göra, i och med att skönhet är SUBJEKTIVT. Beauty is in the eye of the beholder.

Jag tycker egentligen inte att skönhetstävlingar är "hemska"  eller "kvinnoförnedrande", men jag kan ifrågasätta kvinnobilden de framhäver. I Italien finns inte ens aftonklänningsmomentet - deltagarna har bikini på sig hela tävlingen igenom, bredvid den kostymklädde 50-årige programledaren som ofta kommer med erotiska kommentarer anspelande på tjejernas kroppar. Många av de här flickorna är dessutom bara 17-18 år gamla. Medan Fröken Sverige kom med frågor som "vad innebär kvinnlighet för dig?"  fick Miss Italia-kandidaterna läsa upp ordramsor och göra små improviserade danser framför kameran (nämnde jag att de var i bikini hela tiden?) med ett påklistrat leende.

Det som stör mig är att organisatörerna är alltför snabba med att påstå att "detta är inte en modelltävling" och "vi fokuserar på inre skönhet". Ändå är aldrig en överviktig, kortväxt, glasögon- eller tandställningsbesmyckad flicka med. "Mångfald" betyder snarare en blond, en brunett, en asiatisk, en mörkhyad - men alla är de 1.75, pinnsmala och...deprimerande likadana.

Den dag jag ser en skönhetstävling med alla slags storlekar, färger, former och bedömning baserad på annat än kroppar, då blir jag lika frälst som när jag var liten. Kanske ska jag ta och organisera en själv? Nån som vill hjälpa till?





Ryska Ksenia Sukhinova som vann Miss World 2008. Rysligt vacker.

Premiären av Privileged

Då Gossip Girl tog slut på Kanal 5 förra veckan kände man ju en akut saknad. Men igår kväll hade en helt lovely efterföljare premiär: Privileged, som följer Megan, en ung reporter, och hennes undercover-uppdrag som privatlärare till de bortskämda systrarna Rose och Sage, döttrar till kosmetikamogulen Laurel Limoges.

Stil, drama och snygga killar är egentligen allt jag behöver i en tv-serie att slappa till en söndagkväll, men Privileged är även rolig, avkopplande och intressant! Tipsar om nästa söndag klockan 19 på Kanal 5!


En av de vackraste platser jag någonsin besökt!

Nu efter en veckas bloggpaus är jag tillbaka...med nya intryck från en underbar stad! Från i onsdags till i fredags var jag och min pojkvän på vår första romantiska resa i Barcelona! Denna stad är inte bara egendomligt vacker och rik på kultur utan även trendig, fartfylld och levande. Mitt första intryck var en oemoståndlig lust att riva sönder biljetten tillbaka hem...





Utsikt över Park Guëll, designad av Antoni Gaudí





Columbusmonumentet vid havet längst ner efter Ramblas där vi bodde






Jag efter lite välbehövd shopping hos min nya kärlek Desigual (mer om det kommer i nästa inlägg!)



I framtiden vill jag absolut återvända till Barcelona, om inte bo där ett tag. Resan har fått mig att inse att jag inte är intresserad av att slå mig ner på ett ställe just nu, utan vill resa runt ett tag, bo i olika länder, bättra på mina språk, jobba med olika aspekter av modevärlden och skaffa mig nya erfarenheter. Vill ha min älskling vid min sida då varje ny upplevelse för oss närmare varandra och jag är allt mer säker på att han är mannen i mitt liv! Den här resan har varit en av mitt livs bästa och det känns både sorgligt att den är över och underbart att ha upplevt så mycket!


Extreme Beauty in Vogue

Har sett en fantastisk fotomässa i Milano som visar fotografier ur amerikanska Vogue med temat extrem skönhet:


























Ganska liten utställning men mycket sevärd!!!

Confessions of a Shopaholic

Igår såg jag äntligen Confessions of a Shopaholic (skönt att se den hemma i Sverige och slippa den italienska dubbningen) och jag måste säga att den inte alls var så fjantig som jag hört! Filmen var rolig och annorlunda, en frisk fläkt som visade sig vara en utmärkt verklighetsflykt från the real life (mer klagomål och gnäll om mina problem kommer senare).
Det enda jag har att klaga på är..varför i all världen New York? London är själva själen i Shopaholic-böckerna, de flesta butiker Becky shoppar på är engelska kedjor som Oasis, Next och LK Bennett. Efter så många mode- och tjejfilmer och tv-serier om New York, varför ändra på en sådan viktig ingrediens som fantastiska London? Speciellt då huvudrollsinnehavaren Isla Fisher är brittisk.
However så var kläderna underbara (bra jobbat Pat Field!) och Hugh Dancy var jättesöt!




Sanningen!

I fredags såg jag och min pojkvän en rolig film baserad på en bok som jag tycker att alla tjejer borde läsa: "He's Just Not That Into You", av Greg Behrendt och Liz Tuccillo (tror att filmen kommer ut i Sverige i april, med den värdelöst översatta titeln "Dumpa honom"...). Boken och filmen har i fokus ett koncept som har potentialen att förändra alla kvinnors liv - eller iallafall våra förhållanden med män.

Greg och Liz, manusförfattare av Sex and the City säsong 5 och 6, lägger fram en enkel och brutalt ärlig idé: om en kille inte ringer dig, inte bjuder ut dig eller gör slut med dig så är problemet inte att han "har mycket att göra" eller "är rädd för att förstöra vänskapen" - han är helt enkelt inte speciellt intresserad. Och vi förtjänar bättre än en kille som inte är speciellt intresserad, visst gör vi tjejer?

Greg och Liz enkla regler: han är inte speciellt intresserad om...

1. ...han inte frågar om du vill gå ut med honom
2. ... han inte ringer dig
3. ... han inte vill vara din pojkvän
4 .... han inte vill ha sex med dig
5 ... han har sex med någon annan
6 ... han bara vill träffa dig när han är full eller hög
7 ... han inte vill gifta sig med dig
8 ... han gör slut med dig
9 ... han slutar att höra av sig
10 ... han är gift eller  på annat sätt "känslomässigt otillgänglig"
11 ... han är elak, respektlös eller bara en stor idiot

...och det finns inga ursäkter, som:

* han har mycket att göra på jobbet
* det är bara en jobbig period just nu
* han är inte "redo"
* han inte vill förstöra vänskapen
* han "är överväldigad av sina starka känslor för dig"
* han tycker att du är "för bra för honom"

Om en kille verkligen är intresserad så vet du det.

Filmen är både rolig och tänkvärd, med härliga skådespelare som Jennifer Aniston, Ben Affleck, Justin Long och Ginnifer Goodwin, men Scarlett Johansson stjäl scenen som vanligt. Till och med min pojkvän tyckte den var rolig och intressant. Det enda problemet jag har med det hela är att till och med den italienska titeln är bättre än den svenska. Hela budskapet går ju förlorat i "Dumpa honom". Snacka om att förenkla saker och ting för mycket.





Ni måste se den!!!!!

För exakt en vecka sedan såg jag en av de absolut mest fantastiska filmer som någonsin gjorts: Slumdog Millionaire av Danny Boyle. Efter att filmen vunnit åtta Oscarsstatyetter, bland annat bästa film ( även bästa regi, foto, klipp, sång, musik, ljudmix och bästa manus från förlaga), var jag extremt nyfiken på att se den, så jag släpade med mig en något motvillig pojkvän till en biograf i Milano. Några timmar senare hade jag gråtit, skrattat och blivit mer berörd än vad jag kan minnas på ett bra tag. Filmen rörde vid mitt hjärta och gav mig det perspektiv som behövs för att kunna gå vidare i svåra ögonblick och tro på att det man drömmer om kan faktiskt hända.









Även om vissa delar av filmen är väldigt hårda och man har svårt för att fortsätta titta så tycker jag att absolut ALLA ska se den! Inte minst för att regissören Danny Boyle har använt en del av intäkterna till att bygga nya hem till sina barnskådespelares familjer samt ordnat med transport till och från skolan för dem tills de fyller 16 år.

Jag måste säga att det här är den enda film under de senaste åren som verkligen är VÄRD alla priser den vunnit då den inte bara har ett fantastiskt manus, otroligt rörande skådespeleri ( bland andra från huvudrollsinnehavarna Dev Patel och Frieda Pinto och samtliga barnskådespelare), bra klipp, regi och foto, men även lyckas berätta en historia på ett genuint och ärligt sätt. Det fiskas inte efter tårar, ändå kommer tårarna, jag lovar (okej jag är ju en hyperkänslig lipsill, men blir man inte berörd av den här filmen så är det någotallvarligt fel på en). Personporträtten är träffsäkra och historien är samtidigt känslosam och chockande, tragisk och hoppfull. Man känner sig upprymd, rörd och glad när man lämnar biografen. Det är precis den känslan jag vill ha när jag sett en riktigt, riktigt bra film.















Lova mig nu att ni duktigt går iväg och ser den. Lovar ni? Allihopa? Du där i hörnet också? Bra.

J'adore Magritte

Min pojkvän älskar konst. Efter bild-linjen på gymnasiet och ett år på en av Italiens mest prestigefyllda konstskolor (som enligt honom var mer prestige än verklig substans...hmmm jag känner igen mig i situationen) har han behållit passionen levande genom att måla och rita och skissa och låta sig inspireras inte minst av mig (min sovrumsvägg pryds av ett underbart porträtt som kommer att vara guld värt i framtiden!).

Med hjälp av hans passion har jag upptäckt att jag faktiskt också är jätteintresserad av konst. Jag visste det helt enkelt inte fram tills nu.

Min pokvän jobbar som museumvakt på Palazzo Reale som ligger precis bakom domkyrkan i Milano. Just nu har detta musem en utställning av Magritte som jag och min älskling besökte tillsammans i torsdags.

Som vilken konstexpert som helst har D. en ganska raffinerad smak. Han uppskattar Rembrandt och Caravaggio men står inte ut med Magritte, som han beskriver som "mer av en reklamare än en konstnär", med referens till hans grafiskt rena stil. Själv måste jag säga att jag blev helt förälskad i några av denna konstnärs idéer och i hans lekfulla futurism-slash-surrealism. Älskar dessutom faktumet att titeln aldrig har någonting alls att göra med själva tavlan...


Jag: men är du säker på att du inte helt enkelt har tröttnat på den här utställningen, eftersom det enda du gör hela dagarna är att gå fram och tillbaka i dessa tre fyra salar?

Han: Nej, jag tycker att de är fula. Så enkelt är det. Ingen teknik alls.

Jag: Men du gillar Rembrandt som inte har någon definition i sina ansikten. Titta på den här!

Han: Den är den enda som jag gillar. Ibland står jag här framför den och liksom skapar en egen liten resa i tankarna.

Jag: Den måste jag blogga!









Magritte, "Empire des Lumieres",  1950.

Inte klokt vad bra den är.

Se den!

Hade en helt underbar kväll i fredags.

Efter en lyxig middag (i min nya klänning och högklackat...) med massor av mat och en flaska vin bestämde jag och min pojkvän att se Seven Pounds.

Jag har alltid gillat Gabriele Muccinos filmer, från L'Ultimo Bacio (numera en italiensk klassiker) till The Pursuit of Happyness som är en av mina absoluta favoritfilmer (en av...stryk det! Den är nog min enda absoluta favorit!), så jag var ganska nyfiken på det nya samarbetet mellan Muccino och Will Smith. 
Redan då The Pursuit of Happyness kom ut tyckte jag att Will Smith hade en speciell talang för att uttrycka den känslighet som är typisk för Muccino. Utan att överdriva och göra filmen alltför sentimental och smörig lyckas Will, ibland med bara ett ansiktsuttryck, att framföra lidande, beslutsamhet eller lycka, beroende på momentet som filmen belyser.

Seven Pounds berättar en väldigt speciell historia. Handlingen kretsar kring Ben som lider av samvetskval efter att ha orsakat en bilolycka som kostat sju personers liv, däribland hans fästmö. För att bli kvitt sin ångest ägnar Ben varje dag åt att förbättra sju andra personers liv, inte utan enorma personliga uppoffringar.

Filmen är otroligt rörande och känslosam (själv grät jag som en liten kalv, som min pojkvän uttryckte det) och väldigt originell med sin speciella historia och Muccinos egendomliga sätt att fånga en scen. Jag rekommenderar den till alla!


RSS 2.0